The following information has been copied from the homepage of "Dykarklubben Botten" in Härnösand in Sweden,
with their kind permission
"SJOFNA FRÅN DRAMMEN"
(Nedanstående är, med tillstånd av författaren Sven Hartelius Sundsvall, utdrag ur
boken "Skarpe
udds fiskelagare" skriven år 1981.)
Fiskaren i Barsviken, Ante Bolin var född 1890 och avled för några år sedan,
berättade en gång för mig;
"Du förstår Sven, att de här har ja hört av farsgubben många gånger".
"Gumman min å ja låg å söv nere i kokhuse i hamna. Vi hadde int na garn i sjön
den här natta - så vi söv gott. Vi hadde int lagt na garn på kvällen före syntes på
sjön att hon komme att öke till natta - å du vet att sydosten e int å leke me.
De va i september - å de va kölsvart på kvällningen når vi la oss. Ja tror de va 1870
eller kanske 71. Så, mitt söm vi söv, börje re å banke på fönstre. Ja steg opp å
öppne - å då köm där intri norrman - å döm va alldeles genomblöt, söm öm dom
gått i sjön. Döm ville ha hjälp me skeppe sitt söm gått på lann ute ve Skärpudden.
Ja väckte någre andre gubbar i hamna å så rodde vi ut me två båter. Når vi köm
fram såg vi skeppe ve Sjörtupp, där na hadde gått rätt uppa lanne breve storsten.
Inte kunne vi göra nå - du vet sjön bråt vit uta Mathamsudda - å int kunne na små
fiskarbåter dra en där store skuta från lanne. Sjön bråt över skuta å - så var de
va bare å ro häm igen. Hon stog kvär nästa da mot bärge - men mot kvälla bråts na
av på mitten - å så åkte na ut på sjön å sjönk. Nästa mörron va för skeppe
åsså försvunne.
De drev mycke tå skeppe in i hamna - råna å master å plank å sånt där. Alla på
skeppe hadde taje sej ilann - de va int nan som drunkne." Ante fortsätter: "Ja,
du vet like väl söm ja va skeppe ligg. Du å en Oskar fassne ju flera gånger ni me - ja
minns att ni en gang rev mest en hel sköte - de va mest bare flartäln ni feck opp.
Å kors va dragga de ske sitte där nere - vi ha messten allihop fassne där å rive garna
- no tör re finnes hundre dragga i skeppe. Va strömstillt når man la garna på
eftermiddan - så kunne strömmen sätte te unner natta - å då sått man där i skeppe -
körs va man svor!
Åh vet du va mycke tå master å tucke söm fassne i garna vöre å söm vi bogsere in i
hamna - du vet hamplinen våre, döm vi hadde söm draggline - döm va dyre på dänn tin,
så int hadde man rån te skäre offt int - utan derföre vare te å försöke å rädde
de man kunne".
Fartyget, som Ante och hans far berättar om, var den norska seglaren Sjofna från Drammen. Från det Norske Veritas Klassregister år 1871, dess sida 202, framgår det att Sjofna byggdes 1831, är en bark, har en lastdryghet = reg ton = 1,256 m3, besiktigades senast i febr 1868. Av andra källor framgår att Sjofna haft följande befälhavare, kaptener:
1862 L. Petersen,
1863 J. Thistedd,
1869 C. Jacobsen,
1872 A. Ottesen,
och redare:
1862 P.M. Petersen, Porsgrund,
1867 A.M. Fylpaa, Drammen.
Fartygets dimensioner bör ha varit ungefär som följer:
längd 40 - 45 meter
bredd 10 - 12 meter
djupgående 5 - 7 meter
stormast 30 meter
fockmast 30 meter
mesanmast 23 meter.
Då, som nu, gäller om fartyget, att därest fartyget förlist, grundstött eller
kolliderat, att fartygets befälhavare inför närmsta sjörätt, i vissa bestämda
kuststäder, i Sverige vid rådhusrätten, lämnar en redogörelse om olyckan.
Kapten A. Ottesen begav sig därför de två milen till Härnösand tillsammans med
besättningen. Här följer de handlingar som hör till denna "sjöförklaring".
Utdrag ur Rådhusrättens I hernösand protokoll de 23 september 1872:
§ 140.
Sjöförklaring S.d. Företrädde Norske Sjökapitanen A. Ottesen, dervid han i egenskap
af befälhafvare å förolyckade Skeppet "Sjofna" anhöll at få afgifva
Sjöförklaring, i hvilket afseende Ottesen, jemte företeende af fartygets journal,
inlämnade följande Utdrag deraf,
./. "Utdrag af journalen hållen ombord å Skeppet etc.Bil.Sjofna". Herjemte
anhöll Ottesen, att Styrmannen Arnold Sundby, Båtsmannen Johan Fredrik Jonssen,
Timmermannen Martin Nilsen och Matrosen Johan Jakob Björkestrand, hvilka såsom
besättning åtföljt fartyget måta för dödsfalls skull warda såsom wittnen afhörda,
angående de timade olyckan; warande de åberopade witnena war äfven tillstädes.
Efter uppläsandet af ofvan intagna Utdrag af fartygets journal, hvarvida Ottesen på
fråga tillade att fartyget Strandat vid den s.k. Skarpudden, samt sedan Ottesen enligt
begäran tillåtits att med ed bekräfta riktigheten af de i Utdraget ur journalen
förekommande uppgifter, fingo de åberopade wittnena, emot hvilka skäl för jäf icke
förekom, företräda och aflägga wittnes eden, för missbruk hwaraf de warnades, och
derå de, med öppen lämnad rätt för den eller dem, som wittnesmålen röra kunde, att
framledes, om twist uppkomme, förete jäf och påminnelse emot wittnena och deras utsago,
hwar för sig hördes samt berättade:
1: Sundby
Att wittnet omkring kl. 12 ungefär enhalf timme före olyckstillfället kommit på däck,
så att wittnet icke hade sig bekant hvilken wind blåste wid fartygets strandning, men
att vid wittnets uppkomst på däck fartyget seglade bidewind för styrbords halsar; samt
att wittnet omkring kl. 7 på aftonen den 19 i denna månad warseblifwit eller pejlat
Bremö fyr. I öfrigt witsordade wittnet Utdraget af journalen.
2. Nilsen
Lika med Sundby, utom det att wittnet icke warseblivit någon fyr.
3. Björkestrand
Att wittnet, som wid olyckans inträffande stod vid rodret ej hade widare att tillägga
än Journalen innehåller.
Wittnesberättelserna upprepades och godkändes af wittnena ofvan rätt fattade. Öfver
hvad sålunda förekommit skulle bevis meddelas genom utdrag af domboken.
Bil. Sjofna
Utdrag af Journalen hållen ombord
Skeppet Sjofna hemma i Christiania under resa från Aberdeen till Sundsvall.
Den 7 de innevarande September afseglade Skeppet från Aberdeen och utan något
anmärkningsvärdt anlände den 19 de i sigte af Brämö fyr.
Den 19 de på middagen begynte winden, som varierade från Syd till SydOst, blifva
tämmeligen hård med hög sjögång och regn. Toppde Märssegel fördes då, men andra
liket på andra Stormärsseglet sprang och seglet sönderslogs, hvarpå det tillika med
Focken fastgjordes, äfvenså intogs 2 ref:. Öfra mersseglen derefter underslog ett annat
Understormerssegel och satte detsamma.
Kl. 5 e.m. klarnade luften något, hvarpå land syntes i Lä men ingen känning kunde
fås, lade derpå bidewind Ost Nord Ost vart. kl. 6 e.m. vände Syd Syd vestvart för att
kunna klara landet.
Kl. 7 e.m. pejlade Brämö fyr uti sydost 2 mil gissad distans, fick samtidigt äfven se
land förut, hvarpå det vändes.
Winden mojnade, derpå sattes Fock, Storsegel, Klyfvare och mesan. Ingen utsigt att klara
landet, ty vinden gick om på Ostlig och dessutom observerades att strömmen äfven satte
fartyget åt landet, vände Syd Std Ostvart, satte toppade Märssegel samt alla stagsegel.
Kl. mellan 12 - 1 midnatten, sigte af land förut, försökte att stagvända, då rum ej
fanns att kunna gå runt med winden, fartyget vägrade i vändningen och dref derefter i
land med hela bredsidan, hvarest, efter några stötar, Stor och Fockrigg gick öfver
bord. Ingen af Båtarna kunde för den höga Sjögången utsättas, hvarigenom en man blef
nödsakad att gå öfver bord för att bringa en tross i land, hvilket äfven lyckades.
Samma tross fastgjordes derpå i bergsklyftan och på hvilken hela Besättningen raddade
sig i land.
Efter att närmare efterse på Sjökortet har det antagligen icke varit Brämö fyr utan
en segelfyr som pejlades.
Då denna förlisning skett utan mitt förvållande, protesterar jag emot såväl
Befraktare och Assuratörer som enhvar saken röra kan: under yrkande att frikännande
från allt ansvar. Fri och öppen talan i hvad öfrigt saken rörer förbehålles.
Hernösand den 23 sept. 1872
A. Ottesen
Tyvärr har jag ej funnit något i norska arkiv vare sig om Sjofna eller Kapten A.
Ottese. Troligtvis blev han befälhavare på ett nytt fartyg och försäkringsbolaget,
assuransen, täckte rederiets förlust. Nedanstående är ett försök till rekonstruktion
av det som föregick Sjofnas förlisning.
Sjofna avseglade från Aberdeen i nordöstra Skottland den 7 september 1872. Dess
destination var Sundsvall. Man kan förmoda att fartyget där skulle lasta trävaror.
Fartyget var troligen barlastat och flöt följaktligen högt. Hon var därmed mycket
vindkänslig - drev lätt av vid kryss och hade vissa svårigheter vid
vändningsmanövrer.
Fartyget var byggt av trä -motor fanns ej vid denna tid i skeppet - hon var helt beroende
av sina segel - duktiga sjömän och en erfaren befälhavare. Att det var en god
besättning framgår av att färden - från Aberdeen, runt Danmark, genom Bälten eller
Öresund och upp genom Ålands hav till utanför Sundsvall - tog 12 dygn.
Av de ytterst knappa upplysningar, som kan hämtas ur sjöförklaringen med bilaga, har
pensionerade kronolotsen, sjökapten Holger Pettersson i Härnösand på nedanstående,
förminskade sjökort inlagt hur fartyget seglades före förlisningen, se fig. 77. Om Du
följer med på kartan, kan Du lättare förstå nedan givna anvisningar:
Vid middagstiden den 19 september 1872 siktar kaptenen Bremö fyr. Fartyget hade då
kurs från södra Kvarken, ungefär nuvarande Finngrundet, och rakt in i Sundsvallsbukten.
Klockan 17 har Sjofna kommit in i Sundsvallsbukten strax söder om Rödön - där en del
små skär och öar ligger - Sjofna har alltså "land förut". Här sker nu
kursändring till ONO och klockan 18 åter "land förut" - Sjofna klarade ej
landet, Åstholmsudden, varför kaptenen, i det tilltagande mörkret och den friska
sydostliga vinden med regn samt dålig sikt, ändrar kursen till SSV.
Sjofna hamnar nu utanför norra Njurundalandet strax väster om Brämön.
(Som läsaren ser av kartan hade kaptenen
från början nästan rätt kurs från södra Kvarken och in i Sundsvallsbukten - han kom
blott en aning för långt norrut - hade sikten varit god hade han utan tvekan hittat
inloppet till Sundsvall söder om Alnön.)
Sökte kaptenen möjligtvis en ankarplats mellan Bremön och Njurundalandet - i den
ostliga vinden - man kan bara gissa. Vid Njurundalandet vänder skeppet troligen flera
gånger, innan en NNO-kurs tages.
Sjofna klarar nu ej Skarpudden utan kommer ett par hundra meter för långt väster om
udden - när då Mathamnsudden plötsligt dyker fram ur diset - försöker man vända -
avståndet till land är för kort - fartyget går på land.
Utanför Mathamnsudden är vid sydost till ostlig vind oftast grov, brytande sjö och
kraftiga strömmar - alltså ett mycket svårmanövrerat vatten i synerhet i mörker.
Strandningsplatsen utgöres av kala klippor med dörutanför liggande grova stenar. En man
hoppar ner i vattnet med en smäcker lina - tar sig upp på klipporna - en grövre lina
knopas i den landförda linan - mannen fäster den grova linan högt bland klipporna -
besättningen kan äntra iland på linan - alla räddade sig.
Jag känner till var vid stranden där salutkanonen hittades, varför det är lätt att
fastställa förlisningsplatsen.
1972 "fyllde" vraket 100 år och upphöjdes då enligt gällande lagar till
fornminne. Dessförinnan hämtade sportdykare upp en del föremål från fartyget. Dess
förskepp ligger på ungefär 24 meters djup och akterskeppet på 32 meters djup. Med
hjälp av uppgifter från sportdykare och framförallt av Ulf Nordin, Sundsvall, har jag
skissat hur förskeppet ligger på den
plana botten.
Dykarentusiasterna har bärgat fatygets rattnav av mässing, en pendel, en timmermansbila
med bibehållet träskaft, mängder av taljor och block, något svartek samt en salutkanon
utan lavett. Salutkanonen har följande dimensioner:
längd 80 cm
loppets diam 7 cm
ytterdiam vid mynning 12 cm
största diam 30 cm
otydbart graveringsmönster.
Då kanonen togs upp ur havet satt i dess mynning en ekplugg. När den borttogs befanns
loppet vara helt intakt. Göran Stengel i Kramfors hittade kanonen.
Kvar vid strandningsplatsen finns åtminstone ett skeppsankare. En nu sedan många år
avliden fiskare, Fredrik Forsman, har berättat för mig, att han en gång vid mycket
klart vatten sett ankaret på botten. Jag hoppas att en framtida fyndare av ankaret
deponerar detsamma på plats innanför kapellmuren i Barsviken.
För att under lätta för framtida dykare att hitta ner till vraket, har jag helt diskret
målat fyra gula punkter på klipporna, som bilda två överenslinjer, som skär varandra
över vrakets förskepp.
Då möjligheterna att i norska register finna flera uppgifter angående Sjofna syntes
uttömda, vände jag mig bl.a. till Drammens museum för att söka efter skeppets redare
A.M. Fylpaa. Jag efterlyste samtidigt också en bild av fartyget.(20
k) Varken Fylpaa eller någon avbildning av fartyget var känd. Jag fick emellertid en
hänvisning till Skipfartsökonomisk Institut, d.v.s. Norges Handelshöyskole i Bergen.
För dem framlade jag mina problem. Jag möttes där av en enastående entusiasm inför
problemen angående Sjofna. Översände till dem alla mina fakta om Sjofna och gav
institutionens arbetsgrupp fria händer. I slutklämmen satte gruppen in en annons i
tidningarns och efterlyste bl.a. en bild av Sjofna. Och si - blev det inte napp! Öystein
Naper, Modums bads sanatorium i Skien, hade i sin ägo en oljemålning av fartyget, se
foto. För det enastående arbetet ett varmt tack till professor Arnljot Strömme Svendson
och hans arbetsgrupp samt höysterettsadvokat Knut Tvedt för deras arbete, men allra mest
till Öystein Naper, som ställde tavlan till förfogande.
(Ovanstående avskrivet av Ivar Åkerbrandt)